Blev inbjuden på fika hos grannen imorse och där träffade jag Patric, som visade sej vara en mycket mysko person.
Han log och pratade… hans ansikte sa en sak (trevligt) medan orden sa nåt helt annat (otrevligt).
Först tyckte jag att jag hade överseende med honom, eftersom det ju var första gången vi sågs.
Men till sist – och då han gjort likadant mot värdinnan i huset – så kände jag att jag måste fråga honom vilket humör han egentligen var på, då han pratade så dubbeltydligt med mej.
- Pratar jag med dej? Nä, det skulle jag väl inte tro.
Du är väl inget särskilt?
Det blev svaret jag fick… och jag kände att jag hamnat i “dårarnas paradis”… och såg mej oroligt om efter gömda kameror… samtidigt som jag gick hemåt, istället.
